Grattis Titti och Oscar

Ett stort grattis till Titti och Oscar Jonsson! Titti födde en pojke häromkvällen under uppsikt av vår kämpe Oscar. Milla har fått en bror och jag hoppas att pojken blir döpt till Stefan, Thomas eller Robert efter oss på kansliet. Ibland finns det saker som är större än Hammarby även om det inte är vanligt.

The real James Bond

Detta är en något obegriplig teckning av åttaåringen som föreställer James Bond med fem ben. En sak är säker, han tecknar i alla fall bättre än Albin.

Ett stort grattis till en stor man

Tom Alandh fick just någonting som kallas för Forsgrens dokumentärsfilmpris. Det är 100000 kr och en mer värdig pristagare får man leta efter. Alandh är, utan konkurrens , Sveriges bästa dokumentärfilmare genom tiderna. Alla som läser den här bloggen mínns gärna den brännande berättelsen om Nacka men Alandh har gjort annat också. Filmen om rufflaren Berner, den vackra storyn om Monica Zetterlund, tragiken om de som överlevde Rågsved och framförallt den gripande hisorien om flickan med Downs syndrom Martina som Ahland följt i trettio år. Sista delen gick i söndags och var fullkomligt underbar. Tårarna rann av rörelse över en tjej som övervann alla fördomar men lika mycket av ilska över den svenska sjuka byråkratin. Martinas mamma har offrat karriär och stora delar av sitt sociala umgänge för att hjälpa sin dotter till ett anständigt liv men får ändå ingen ersättning av svinen på försäkringskassan. Nu är hon sjuttio år och oroar sig givetvis hur det ska gå för Martina när hon är borta. En stor berättelse av en stor man. Grattis Tom Alandh av hela mitt hjärta!

Somliga glömmer fort

Läser att Andreas Alm ska bli asstränare i AIK. Är någon förvånad? Det var Alm som Hammarby en gång för länge sedan upptäckte och tog fram i rampljuset. Sedan blev han proffs i Kongsvinger och när han sedan skulle flytta hem så väntade sig alla att han skulle återvända till söder. Men icke, lilla Andreas hade glömt vilka som fött och klätt honom i många år och sade "Jag har inget att tacka Hammarby för" och så gick han till AIK för där var plånboken större. Jag ids inte ens att lägga in en bild på honom, det får bli en sophink i stället.

Mer inlärd teknik

Nu har jag också lärt mig hur vår digitalkamera funkar och hur man lägger över bilder. Nytt minneskort och adapter har det också blivit. Här är en meningslös bild på vårt vardagsrumsfönster med en adventsljusstake och matchande snö.

En tripp till Kungälv

I går var jag i Kungälv (se bilden). Jag satt sammanlagt tolv timmar i en djävla buss med ett gäng Hammarbyspelare som inte hade någon lust att spela bandy. Noll tändning och jag undrade vad jag gjorde där. Innan matchen var jag på något som hette Tre Kockar och som var samlingspub för Kungälvfansen "Skarpa gubbar". Det var storsamling och jag kunde räkna till hela elva personer på puben. Det roliga med denna dag var att jag träffade en barndomskompis som jag inte sett på tjugofem år. Han var sig lik även om han var klart tjockare än jag minns honom. Det blev en hel del surr om det förflutna och tyvärr kunde jag inte bjuda honom på någon större bandyunderhållning. Kungälva arena, Skarpe Nord, var den tråkigaste jag varit på i Sverige. Gammal och sliten och förlagd under E6:an med dundrande lastbilar ovanför. I dag är det dock fler som känner sig gamla och slitna än Skarpe Nord.

En guds hand för mycket

Jag har faktiskt aldrig gillat Maradona. Givetvis en gudabenånad fotbollslirare men också en filmare och en sann fuskare. Hans "guds hand" är ingenting annat än solochvårartakter med boll och hans ständiga filmningar ett hån mot fotbollen. Givetvis ska Maradona ha credd för sina fantastiska insatser i Napoli när Italiens soptipp, Neapel, reste sig och blev mästare men det förlåter inte fusket. Att Terry Butcher helst vill ge Maradona ett kok stryk är förståligt. Maradonas svamlande om guds hand är flummigare än alla substanser han har utsatt sin kropp för genom åren. Det finns för övrigt bara en värre filmare i fotbollshistorien och det är mexen Hugo Sanches. Jag minns att jag kastade en rostbiffmacka på TV:n under Mexico-VM 1986 när Hugo filmade som värst. Ni som kallat Runa för filmare har givetvis fel, det har varit klar straff varje gång han rasat...........................................................