En sann hjältes återkomst

David Karlson är tillbaka på Zinken och Hammarby blir ännu starkare. Skyttekung Karlsson tog en stickare till Uralbergen innan det blev frysboxen i Zorkij. Nu är det Hammarby som gäller igen och comebacken sker i morgon, den 28/12, på Zinken mot Falu BS. Respekt Davvan!!!

En jul med "ovan där"

Efter det sedvanligt välbesökta talet vid statyn tog jag mig matt och eländig hem till förorten och kunde konstatera 39 graders feber och allmänt taskigt hälsotillstånd. Det var bara att frossande krypa ner i slafen och stanna där resten av julhelgen. Familjen drog i väg på julfirande och jag låg i vår mörka lägenhet och försökte vara positiv. "Jag går nog ner några kilo nu när jag bara får i mig nyponsoppa" och "julspriten kan jag ha till nyår" men lyckades inte så bra. Jag försökte med radion men där fick jag välja mellan ett program om kväkarrörelsen på ettan, sentimentala julsånger på trean och lirare som hette Onni Nykvist på fyran. Onni spelade gamla kristna slagdängor i ny tappning. Det blev "ovan där" i countryversion innan jag stängde av och bestämde mig för att sova bort julen. Bilden ovan fick jag på ordet influensa när jag googlade. Jag har i alla fall varit spiknykter hela julen, det har inte Albin............

Hjulen står för dörren

En stund av värdighet

Då var det återigen dags att hylla Sveriges störste fotbollsspelare genom tiderna, "Lennart Nacka Skoglund". Det är faktiskt tjugoförsta gången vi syns vid statyn för en stunds värdighet och eftertanke mitt i julstöket. Det roligaste är att vår hyllning socilat sätt är väldigt viktig för många, det finns många ensamma som får en stunds gemenskap som vi vanliga enkla Hammarbyare och medmänniskor är så bra på. Själv börjar jag känna mig som en slags Karl-Bertil Jonsson, men så länge hyllningen hålls med värdighet är det bara kul. Vi syns vid statyn och på Tucken efteråt.

Lasse Karlsson

Det var en magisk kväll på Zinken i fredags. Rådrag, mirakelvändning, glädje och Lasse Karlsson. Den sistnämnde gjorde fem baljor och förintade Edsbyn. Det är sådana här kvällar som uppväger alla sena möten, skällande föräldrar och ständigt ringande telefoner. På fredag kommer Pelle F till Zinken............!

Om jag alltid kunde cykla

Från den första maj till den sista oktober brukar jag cykla de dryga två milen tur och retur till jobbet. Då är jag lyckligt ovetande om lövhalka, solkurvor, inställda tåg, försenade tåg, vagnfel, växlingsfel och alla andra ursäkter skitföretaget SL hittar på när deras föråldrade teknik inte lyckas fungera eller när deras inkompetenta chefer inte lyckas skaffa personal till att köra ordinarie trafik i tunnelbanan. SL:s förre chef, Lennart Jangälv, trodde att det hjälpte att själv stå och bjuda passagerarna på kaffe vid Gullmarsplan ungefär som man dämpade arbetarnas missnöje med sprit i forna Sovjetunionen. Jangälv blev som bekant inte gammal som boss utan efterträddes av en ny mumlare vid namn Ingemar Ziegler. "Vi har gjort stora framsteg" sa Ziegler iTV i morse medan Berra i Tungelsta inte var lika imponerad. "Det blir bara värre och värre, den här veckan har inte pendeln kommit i tid någon gång" sa han uppgivet. En granne till oss har varit i Afrika och tyckte att kollektivtrafiken i Addis Abbeba funkade bättre än i Stockholm. Häromdagen stod tunnelbanan en timme vid Slussen pga vagnfel vid Hornstull och i går blev jag tvungen att kliva av vid Hökarängen trots att tåget var skyltat till Farsta Strand.
Det ända jag ville när jag stod på den svinkalla vindpinade perrongen var att solen skulle lysa och det var juni. Det är också märkligt att företaget satsar mer pengar på att få stationerna hermetiskt tillslutna i stället för att förbättra trafiken och säkerheten.
Dra åt helvete SL!

En biskop i vinterkylan

Jag har lite svårt att förstå människor som vräker i sig alkohol bara för att bli packade. Det måste vara gott också. Om jag är hungrig så äter jag inte äckliga saker för att bli mätt (som lever, blodpudding eller spenat). Godast just nu är förstås den utmärkat engelska alen Bishops Fingers. En årstidsöl att avnjuta trista höstkvällar och framför den engelska ligafotbollen på lördagar. Bishops funkar fram till påsk sedan börjar det bli för varmt och ljust och då gör lagern intrång i mitt liv. Det är heller inte så dumt med en jägermeister som omväxlingen till den lite slibbiga glöggen och en hemgjord citronsnaps gör gärna julmaten sällskap. Till slut förstår jag inte att Selin drack absolut med ljummet vatten i lördags. Skulle det vara gott eller.........?

En pajas från Trollhättan

Så här såg bandydomare Anders Kristiansson från Trollhättan ut innan han bestämde sig för att ge Motala segern i matchen mot Hammarby. Värre enögd domare skall ej någonsin ha skådats. Varför händer sådant här? Varför drabbar sådant här ofta Hammarby? Nu måste vi komma igen och krossa Vetlanda på onsdag.

Den ende italienaren i elitserien

På fredag är det dags för årets första fredagsmatch för vårt A-lag. En förhoppningsvis stjärnklar och kall kväll med ett Hammarby på bästa spelhumör. Helst också med över 2000 åskådare på plats, lagom bestänkta av fredagsölen och en termos glögg i portföljen. Om ni undrar varför den underliga orkestern är på bild ovan kan jag berätta att det inte är något nytt Hägersten hot heaven utan en av de bilder jag skumt nog får fram när jag googlar på David Elfving. Spelaren som iskallt nog har lagt till efternamnet Pizzoni, efter en italiensk släkting. David Elfving-Pizzoni kommer givetvis att köra sönder tråkiga Sirius och på så sätt börja Bajens tabellmarsch uppåt. Nästa lördag åker vi till Hällåsen i Söderhamn sjunger Bocellihit för Pizzoni. Ja inte alla förstås, den oefterhärmlige bloggaren Roisin Dub ska se Magnus Uggla på Mondo. Hoopas du får lika trevligt som vi som tar kaffegök i stället för.....

En dag i varuhuset

Jag ringer Albin.

-Hej, vad gör du?

-Ingenting, svarar Albin, som i vanlig ordning är ganska initiativlös på sin lediga tid.

-Gissa var jag är, säger jag, det är en mardröm.

-Då är du på Ikea, det är alla vuxna hetrosexuella mäns största mardröm, avslutar Albin.

Det är lördag och jag har i svagt ögonblick lovat min fru att åka och handla förvaringsmöbler till hallen, servetter och juldekorationer på Ingvar Kamprads rymdstationsliknande skapelse i Kungens kurva. Jag får lätt panik redan i entrén, det är nämligen kö in till Ikea. Inne på varuhuset är det som vanligt kaos. Värst är de förmodligen vanliga normala människor som i sakta mak skrider runt Ikea och hindrar oss som bara vill ut att komma fram. Värst är det när några helt sonika ställer sig mitt i den utstakade gångvägen och pratar. Det bildas genast en kö och hade jag inte haft vinglas i den gula påsen hade jag likt Johnny Wilkinsson tacklat ner allt i min väg. Idioter! På nedre planet tar det ca femton minuter att komma till kassorna. Jag blir tvungen till en paus och får i mig macka som är torrare än en nunna i solsken och en cola (det finns ingen sprit). När jag äntligen når kassorna är jag totalt slut och har väldigt svårt att förstå hur någon kan utsätta sig för detta frivilligt och dessutom tycka att det är trevligt. Det tar en halvtimme att få taxi men nu står i alla fall de nya förvaringsmöblerna på plats i hallen. Men det krävde sin man.

Inga fler såll tack!

Jag väntar nervöst på att de styrande i Hammarby ska kalla till presskonferens och presentera vår nya målvakt. För det blir väl en ny? Eller "satsar" man på Erland och Mousson en säsong till. Nej, nej, nej hemska tanke. Jag orkar inte sitta på Söderstadion och se dessa tveksamma, fumliga, nervösa, halvskadade, osäkra målvakter sprida darr och osäkerhet. Jag tror faktiskt topp tre hade uppnåtts med en målvakt som inte ser ut som att han säljer pennor till de nervsjukas förening. Nu hoppas vi alla på Rami men det kan lika gärna bli en hungrig Mattias Asper.

En renässans för vitsen

Jag börjar tro att jag hamnat mitt i en pilsnerfilm. Sedan Selin började på bandykansliet har dåliga vitsar ekat genom luften ackompanjerat av Selins gubbskratt. Så här kan det låta: "Jag är sugen på en korv." Då svarar Selin: "Det var wurst". Selin vrålskrattar tex också åt när vi frågar killen från allbröd hur läget är och han svarar "Det är brö". Något som kan få Selin att skratta så att han svettas ymnigt är "Jag gillar inte kinesrestauranger, personalen tittar snett på mig och jag blir alltid risig i magen". Visst är det kul med vitsar men eftersom Selins vitsar håller samma klass som de i det gamla TV-programmet "Har du hört den förut" så förstår alla hur jag har det.

"Dom här skorna som jag köpte i går är trasiga."

"Oj, det är sandal".

Selin får inte luft.

Världens bästa grisfest

Om ni bara ska köpa en DVD i julklapp så köp Bo Widebergs suveräna"Mannen från Mallorca".

Detta är den svenska polisfilmernas polisfilm långt innan Beck började jaga ungdomsgäng som hugger huvudet av folk i tunnelbanan. Filmen är baserad på Leif GW:s bok Grisfesten och följer faktiskt slaviskt handlingen i boken även om årstiderna är utbytta. Sven Wollter och Tomas von Brömssen är lysande som de lite trötta och slitna poliserna Johansson och Jarnebring som kommer myglande politiker och säkerhetspoliser som rånar banker på spåren. Skådespelarlistan innehåller också fantastiska namn som inte finns bland oss längre, Håkan Serner, Tommy Johnsson, Sten Lonnert och Ernst Günther för att nämna några. Bo Wideberg har som vanligt mästarregisserat och följde den inslagna vägen efter mästerverket "Mannen på taket". Filmen börjar med ett bankrån i Stockholm 6 provisoriska lokaler och en jakt i Vasa Real där gamle punkikonen Niels Jensen får en betydande roll. Mer säger jag inte, luta dig tillbaka i favoritfåtöljen och njut. Det är två timmar av svensk filmhistoria.

Vad är det som Geller?

Den tjugonde december fyller Uri Geller 61 år. Respekt!!! Mannen som livnärt sig på att böja skedar och slå ut radartrafik med tankekraft är givetvis en kultfigur i alla kretsar som tror på själens kraft och att vilja försätter berg. Hans födelsedag firas som vanligt på Zinkens krog med ett samtal tvärs över Atlanten och med att Hassan som vanligt låser in besticken och låter gästerna äta med plastgafflar från Konsum på Hornsgatan denna dag. Ikea har försökt skämta om denne tankevirituos men fått stämmningar på sig från en Uri som givetvis inte låter någon svärta ner hans namn. Kan det bli mer kult än så?

En taxikofta åt pappa

I dag är det Fars dag och nästan alla pappor i Sveriges land får en liten fin present av de nära och kära. Klassikern är givetvis en slips men en del stackare kommer säkert få en del riktigt fula plagg. Jag har här nedan lisat några av de fulaste klädesplagg som någonsin gjorts och som jag hoppas att alla pappor blir förskonade i från.

-Cykelbyxor. Tajta cykelbyxor så att man ser hela klockspelet borde det var dödsstraff på. Ett av de fulaste plagg som skapats.

-Taxikofta. Ni vet sådan där stickad kofta med spännen i stället för knappar och som företrädesvis bäres av norska skidsupportrar och taxichaufförer.

-Gabardinbyxor. Jag såg en jeppe häromdagen i Farsta centrum som bar utsvängda gabardinbyxor. Han var förmodligen på väg till en maskerad.

-Kraglösa skjortor . Bäres av skäggiga musiklärare från norrland eller folket vid kårhusockupatioen 1968.

För övrigt har nu Selin jobbat en vecka på bandykansliet och jag har aldrig hört någon vara så glad och stolt över att ha tagit en vit vecka. Jo förresten, jag såg en dokumentär för några år sedan som handlade om ett gäng grovt alkoliserade gubbar som bodde på ett kollektiv i Västmanland. Där fanns det en som uttryckte samma glädje som Selin.

Bara i Sverige mina vänner, bara i Sverige....

Jag läser med stum förvåning om en man som nyligen blev uppmanad av personalen att visa leg vid inköp av lättöl på en ICA-butik. I och för sig inget konstigt med det om nu inte mannen i fråga varit 77 år och stamgäst i butiken. "Vi tar leg på alla, till och med jag får visa" säger den något förvirrade butiksinnehavaren. Ja, vad säger man, ibland är verkligheten bättre än dikten, men detta??? Bara i Sverige mina vänner, bara i Sverige....

Albin har förresten jobbat tre dagar på Hammarby bandy men blev tvungen att besöka arbetsförmedlingen i morse. Han berättade att arbetsförmedlingen inte som de säger "jobbar med brev eller mail" så Albin var tvungen att ta sig dit för att få en underskrift. När han väl var framme så skriver personen, fast han fanns på plats, bara under dokument på vissa tider. Så Albin måste gå tillbaka till arbetsförmedlingen för att hämta dokumentet i morgon.

Bara i Sverige mina vänner, bara i Sverige...

Albin har som sagt varit tre dagar på Hammarby bandy och har visat en del kvaliteter.

Det Albin är bra på

Åka med en stor djävla lastbil

Skriva Worddokument

Dela ut frågesportspapper

Slänga papper i en komprimator

Dricka kaffe

Skruva ihop ståbord

Det Albin är dålig på

Förstå bandyns speluppbyggnad

Stapla stolar

Som ni ser her Albin fler starka än svaga sidor. Hans favoritsamtalsämnen är annars Hammarby och sprit.

På måndag börjar Albin....

På måndag börjar Albin Selin på kansliet på Hammarby Bandy. Ni vet den lille arge mannen som nyligen berättade på sin blogg att han skällt ut en kärring som klagade på Albins bristande kunskaper om tumlarrengöring. Albin ska få bära tvätt, handla pilsner, spika plank, måla och jaga skolungar. Dessutom ska han få agera telefonvakt på kansliet så bli inte förvånade om någon svarar "Hammarby bandy Selin" när ni ringer. Bilden ovan fick jag fram när jag googlade på namnet Albin Selin men jag tror inte någon på bilden är orginal-Albin.

När Facit fanns

Jag hoppas att så många som möjligt såg Tom Ahlands utmärkta dokumentär i söndags om Åtvidaberg och Facits uppgång och fall. Som vanligt när Ahland är upphovsman är hantverket utmärkt och tonen lugn och stillsam. Det är var rent nöje att se ett reportage om ett Sverige som inte längre finns och som vanligt fick oss obotliga nostalgiker att drömma oss trettio-fyrtio år bakåt i tiden med en tår i ögat. Facit blomstrade, Gunnar Ericsson var kung i samhället och fotbollslaget var bäst i Sverige. Dessutom hade alla fotbollsspelare polisonger på den tiden och Hammarbys backlinje såg väldigt darrig ut på de svartvita bilderna i 1-6 förlusten mot Åtvid. Sedermera blev Facit utslaget av den digitala revolutionen, Ericsson bor numer på åldersdomshem och Åtvid är ett högst medelmåttigt superettanlag. Det enda som möjligen är sig likt från den tiden är Hammarbys backlinje.

Gamla skandaler och is på Zinken

Jag kan väl inte påstå att förväntningarna på vår älskade ärkemaniac Pelle Fosshaugs bok "Galen i bandy" varit sådär jättehöga från den svenska kultureliten men ett visst eko i bandyvärlden har den nog gett. Att Vänersborg förekommit i läggmatcher är väl ingenting som förvånar mig sådär jättemycket, det har alltid varit något skumt med det laget. Jag tänker själv ringa västgötarna och föreslå en 10-1 seger till oss i bortamatchen den 16/12. Pelle berättar också om en fylleturné i paritet med Bajen Fans värsta Europarace. Att spelar läskar på ibland visste jag men whisky på uppvärmingen och försök att röka hasch i Kungsträdgården var lite utanför min vetskap. Att någon rör om i den minst sagt stela bandygrytan ibland känns betryggande, visst kommer Pelle lämna ett tomrum efter sig när han slutar.

För övrigt kan jag nämna att isen ligger blank och fin på Zinken och att det finns folk som längtar till premiär. I går satt två av våra fans på Ringvägenläktaren och drack starkbira i solskenet. Uppladdningen har börjat........

Varför skrattar jag inte??????

Jag har på den senaste tiden märkt at jag har väldigt svårt att skratta åt sk humorprogram som visas på TV. Antingen har jag blivit bittrare och tråkigare med åren eller så är det bara dynga som visas i etern. Jag kan inte minnas att jag ens har varit i närheten av att le det senaste året när jag suttit framför TV:n. För vem tycker Hey Barberiba eller Fredag hela veckan är kul? Peter Magnusson och co är en patetisk samling ickekomikern vars humor handlar om lättköpta imitationer som fredagssvensson garvar åt när ett par groggar slunkit ner. Kan någon också berätta för mig var humorn är i Svensson, Svensson, Parlamentet eller c/o Segemyhr. Att det i princip bara visas trams i TV är väl egentligen att tala om att svenskarna är ointilligenta som tittar på skiten.
Det enda som egentligen varit kul i humorgenren de senaste tio åren är Killinggänget och Svullo.
Och så förstås Gert Fylking som inför dam-VM i fotboll kläckte ur sig den lysande kommentaren: "att se på damfotboll är ungefär som att se V-75 med kor i stället för hästar".
Då garavde till och med jag.

En annan tid, ett annat liv

Jag var i Edsbyn i helgen och jag måste på en gång säga att jag älskar denna typ av orter. Det är som att färdas tjugo år tillbaka i tiden och då menar jag på ett positivt sätt. Det finns inga arroganta Stureplansstekare, inga våldsstinna glin i Burberrykepsar, inga moderater som heter Filippa och vill flytta all sjukvård till rikemanskommuner och definitivt inga sönderstressade idioter i stadsjeepar. Kort och gott, det är avkopplande i Edsbyn. Mycket är faktiskt likt Twin Peaks. Bron över Voxnan ser ut som bron där Laura Palmers väninna blodig raglade över i första avsnittet, hotellet och bergen finns där och sitter du på puben Röda Bonden väntar du bara på att Agent Cooper och sheriff Truman dyker in för en snabb lunch.
När jag frågar David Elowsson (ägare av Bonden, ordförande i Red Farmers och de trevliga hälsningarna personifierad) om risken att bli rånad i Edsbyn svarar han "den är minimal, det skulle vara någon utifrån i sådana fall". Alla människor jag träffar denna helg är glada och trevliga. Personalen på Bonden, folket i Dina arena, alla ditresta bandyfans (även om Vetlandafansen är nära spritförgiftning), busschauffören på bussen till Bollnäs som jag pratade fotboll med och givet tanten i Konsumkassan som orkade le och prata med kunderna. Att Hammarby sedan vinner Svenska cupen gör inte saken sämre. Det är ett psykiskt reningsbad att komma till Edsbyn. En annan tid, ett annat liv liksom.

En samling sanna hjältar

Liket lever! Mot alla odds vinner Hammarby Svenska cupen i bandy och visar att lagmoral och kollektivt tänkande är nyckeln till framgång för Hammarby den här säsongen. Hjältarna gick igenom turneringen obesegrade och kunde kvittera ut välförtjänta 50000 bagis. Jag var själv uppe i Edsbyn och återkommer med ett resereportage från Sveriges Twin Peaks.

Trevlig Helg på en måndag

Det är alltid lika kul att se en stjärna födas. Medan den bedrövlige Strömbergsson ville visa att han inte är rädd för att avbryta matcher på Söderstadion pustande en krampkämpande Simon Helg ut på bänken. Han hade blivit utbytt efter en timme men hade då sprungit mer än vad Paulinho gör på en säsong. Den endast 17-årige Helg breddade , dribblade och sköt och var inblandad i allt Hammarby skapade denna pisskyliga måndagskväll på Söderstadion. Givetvis kommer det att gå upp och ner för Helg ett par år men vi som var där har tagit oss en ny tekniker till hjärtat. Apropå domare så är det märkligt att inte bryta på Stadion och Råsunda när publiken kastar tio gånger större saker än mynt och dessutom på skadade spelare. Moralpanik skapat av nödiga kvällstidningsskribenter är vad det handlar om. Nu är jag trött på fotboll. Det är bara en månad till bandyn.

Själsligt höst äver söder

I morse drog den själsliga hösten fram över söder och dess södra förorter. Hammarby utslaget ur Uefa-cupen, guldchansen borta och gamla klassiska hockeyn i konkurs. Dessutom regnade det något alldeles fördjävligt när jag tog min tröstlösa cykeltur från Farsta till Zinkensdamm (via Årstabron). Klockan halv åtta hade jag i sedvanlig ordning sett på lokalvädret på TV4 och han som heter Anders och brukar kasta kritan sa "eventuellt kommer det ett svagt regn senare på dagen i från skärgården". Bra tänkte jag, då slipper jag åka tunnelbana med snoriga och hostande förortssvennar och cyklade glad i hågen mot jobbet. I Hökarängen började det vräka ner och när jag passerade Sockenplan var jag redan dyngsur. Gissa vilken yrkeskår jag svor över. Vinnaren får tillbringa helgen i en bastu med Åsa Bodén.

Jag förstår inte meterologsläktet, de har astronomiska löner för att gissa och gissar i princip lika ofta fel som rätt. Tänk om mitt jobb bestod av gissningar. "Hej hur dags börjar bandyn på söndag? "Jag tror den börjar 17.00 men den kan också börja 14.00 eller möjligen...". Ja ni fattar!
Eller Taxi Stockholm. "Hej kan jag beställa en bil till Arlanda på lördag morgon 06.00" "Ja, men den kan lika gärna komma 05.00 eller 07.00 vi får se." Femdygnsprognoserna kan de lägga ner med en gång. För några veckor sedan skulle vi till landet och fick på tisdagen se en jättesol och 17 grader över södra Stockholm. Givetvis var det regnstorm och sju grader när helgen kom så det var bara att stanna hemma. Till slut min lista över de tre mest opålitliga sysselsättningarna/yrkena.
1. Meterologer
2. Sol och vårare
3. Bankrånare

En Arne för mycket

Att höra Arne Hegerfors kommentera fotboll den senaste tiden har blivit en outhärdlig upplevelse. Pladder, pladder och åter pladder. Gårdagens sändning från Blåvitt-Hammarby var inget undantag, snarare tvärtom. Tex lät det så här: " Bengt Andersson rullar ut bollen till namnen Adam Andersson". "Paulinho känner till Nya Ullevi väl eftersom det var hans hemmaplan under många år". Det var alltså på Gamla Ullevi Paulinho huserade under Öistiden.
Den lätt senile Arne ser inte vissa situationer och har helt missat att Christian Traoré inte spelar i Hamarbys backlinje den här kvällen. Hans bisittare Tommy Svensson verkar emellanåt besvärad av Arnes pladder och verkar önska att han befann sig någon annanstans i stället för inlåst på tre kvadrat med Arne Hegerfors. Dessutom håller Arne sedan barnsben på blåvitt och man kan undra hur Canal + tänker. Det är ungefär som att Carl Bildt skulle referera nästa valvaka.......

Skippa Anna och Fredrik

Bilden ovan föreställer mardrömmen Anna Skipper, ni vet hon som tvingar i överviktiga människor bönor, alger och någonting som heter dinkel i det vedervärdiga programmet "Du är vad du äter". Någon stackars nervös person med trivselvikt blir utskälld av Anna för sina matvanor och får se sin kosumtion under ett år som Anna byggt upp som ett varuberg. Sedan ska det ändras matvanor, ut med allt som är gott och in med underliga bönor, alger och saker en normal människa inte har en aning om vad det är. Hennes falska lismande slår till slut över och man känner föraktet som Anna har för tjockisen i programmet
Tänk er scenariot:
Tony, Stefan, Anders och Jonas tycker att döfettet har börjat hänga för mycket på senaste tiden och anmäler sig till TV 3 och "Du är vad du äter". Anna Skipper älskar idén med ölande fotbollsfans och tar i första programmet med Anders och Jonas (Stefan och Tony får vara med senare). Hon lastar upp backvis med bira, chips, god husmanskost som köttbullar, korvar och biffar med smaskiga såser och säger:
"Det här är vad ni sätter i er på ett år, skäms ni inte?" Grabbarna skäms inte ett dugg, istället vattnas det i munnen på dem när de ser godsakerna. Efter utskällningen börjar Anna skissa på kosten grabbarna ska leva på den närmsta månaden.
Det är lördag. Hammarby har hemmamatch och klockan ett sitter Tony och Stefan på Pelikan med en fet gräddstuvad pytt med ägg och en sval pilsner. Då kommer Jonas och Anders in, de har med sig en kasse med plastlådor och efter ett snack med servitrisen får de lov att äta upp sin matsäck.
Jonas har algsallad och några rotfruktsplättar, Anders har Dinkelsallad. Till detta dricker de Tofudrink och grönsakssmoothie. "Annas menyförslag" förklarar de medan Tony och Stefan tar in en ny runda pilsner. Det håller en timme sedan tittar Jonas och Anders på varandra och vrålar unisont "Varsin gräddstuvad pytt, två pilsner och två snapsar var". Medan de väntar på maten bränner de en bild på Anna Skipper.
Det jag vill säga med detta är jag är så förbannat trött på den hälsotrend som sveper fram i media. Det har gått så djävla långt att barnen i min sons skola får lightprodukter till frukost och mellis. Detta är givetvis hälsofanatikerna Anna Skipper och GI-gurun Fredrik Paulùns fel. Jag hoppas slippa se dess människor igen och säger någon ordet dinkel igen så bryter jag ihop.
Leve den svenska husmanskosten!

En sydamerikan i Borås

Det finns bara en, Sebastian Erugen. Ramsar ekar över Borås Arena och inte ens det förhatliga konstgräset har kunnat stoppa oss. Nu är vi med igen, man ska aldrig räkna ut Hammarby.

En förbannat bra dag

För alla med grönvit hjärta var torsdagen den 20/9 en förbannat bra dag. Först stänkte Petter in två häxpipor mot gnälliga Braga sedan visade våra bandyhjältar att Hammarby definitivt inte kommer att lägga sig ner och dö den här säsongen. Det blev 9-4 mot Villa i Champions cup efter stundtals bländande spel. Vi får passa på att njuta, snart kan verkligheten vara i kapp oss även om jag tror på allsvenskt guld i fotboll och SM-final i bandy (den evige optimisten).

Finns det Bondskurkar i Manchester?

Svenska idrottsmän som skådisar har väl aldrig varit en särskild lyckad kombination i filmens värld. Sven Tumba i "Åsa-Nisse jubilerar", Björn Nordquist och Micke Rönnberg i "Åshöjden" eller Börje Salming i som gangster i en Hasselfilm har knappast renderat några Oscarsutnämningar. Och vi ska förresten inte nämna Ronnie Hellström som sagoläsare i "Fimpen" eller Ricky Bruch i någon tysk gladporrulle. Nej, då är det bättre ställt utanför landets gränser. Mest lysande är förstås Vinnie Jones i den våldsabsurda "Lock, stock and two smoking barrels". En film som man definitivt inte låter sin sjuåring se. Pelé och Bobby Moore är också bra i "Flykt till seger" och Alan Shearer cool i sin roll i den överskattade fotbollsfilmen "Goal".
Om jag finge bestämma skulle ett antal fotbollspelare genast bli skådisar. Carlos Tevez (bilden) i Manchsester U är en blandning mellan Bondskurkarna Sanchez och Scaramanga och skulle givetvis platsa i nya bondfilmen som skoningslös sydamerikansk drugleader. Sedan platsar förstås stenhårde Erland Hellström som tysk officer i nyinspelningen av "Kellys Hjältar" och AIK:s senaste argentinare Monsalvo i GW:s film om Palmemordet. Dock bara som fantombilden.

Om bandy vore livet

Bandyn får aldrig förlora sin själ, det tror jag att alla som läser detta håller med om. Vad är då bandyns själ? Är det en portfölj full med varma drycker där sprit är den övervägande beståndsdelen? Nej knappast. Är det en Bollnässupporter i scooterkängor och med snuset rinnande nedför mungiporna ? Nej, inte det heller.
Eller är det kanske den hembygdsromantik med bandy på insjöar och de numer stängda brukssamhällena som det ofta pratas om bland det röda nystanets nostalgiker? Ja, kanske till en viss del men jag tror att bandyns själ i mångt och mycket finns i vädret och arenornas utformande.
Först det här med vädret. I Göteborg och Västerås snickras det på hallar och visst kan väl en hall få finnas i varje del av landet. Där kan det spelas någon försäsongsturnering och bedrivas träning men så fort det vankas allsvenska så måste bandyn flytta ut till sitt riktiga element. För vad vore bandy utan vädret. Vad skulle tidningarna egentligen skriva om inför säsongen om inte deras guide ”Hur man klär sig på bandy” fanns med? Och visst skulle charmen försvinna om inte gemene man och kvinna var tvungen att ha klädplanering som stående inslag inför bandybesöket och där bandy och långfillingar var en lika given association som Dan Hjelm och klubbyte. Jag har själv varit med om ytterligheter när det gäller vädret. I januari år 2000 kom jag direkt från min fru och son på BB till ett Zinkensdamm som blixtrade av sol och där de tio minusgraderna kändes som den ultimata bandytemperaturen och där isen var lika blank som Paul Gascoinges ögon efter en festnatt. Hammarby vann med 9-1 den där magiska söndagen och det kändes som jag upplevt ett andra underverk på kort tid. Jag var också med i december 1999 när Södermalms samtliga hundar valde att pinka i trapphuset i stället för att ge sig ut i ett av de värsta oväder Stockholm hade sett. Hammarby mötte Kungälv och vinden och regnet piskade på de 812 åskådare som visade att bajenhjärta och lojalitet mot en idrott går före naturens obarmhärtiga krafter.
Att sätta tak över Sveriges bandyarenor vore att döda den charm som det faktiskt sitter i lovikavantar, raggsockor och den kokta med bröd i paus. Med detta vill jag säga att bandyn måste bevaras som utomhussport, vill man slippa frysa är bandy i ett badkar (ishockey) ett bra tips.
När vi talar bandyns själ är givetvis bandyns arenor och dess utformning ett givet inslag. Jag är uppväxt med sportradions söndagssändningar och för mig är det mer själ i Edströmsvallen, Tjust Kulle och IP i Ljusdal än Värendsvallen och Idrottsparken i Norrköping. Trevliga små idrottsplatser med träläktare och korvkiosker på kortsidorna som låg på platser som fröken aldrig nämnde på geografilektionen. Utformningen av dessa arenor är ganska lika, en träläktare med tak på ena sidan och några bänkrader utan tak på den andra, öppna kortsidor med omklädningsrum och den förut nämnda korvkiosken. Därför blev jag glad när Hammarby 1986 bestämde sig för att flytta från Söderstadion till Zinken. Inget ont om Söderstadion men det är en ren fotbollsarena och Zinken passade bättre in i den mall jag beskriver ovan.
I England på 90-talet tog man bort lite av fotbollens själ när man rev de gamla arenorna som stått där sedan sekelskifte och ersatte dom med kvadratiska monster med identiskt röda stolar. The Den, Roker Park och Baseball Ground ersattes av Millenium Stadium och andra obskyra skapelser och många av de gamla trotjänarna i publiken slutade att gå. Låt oss inte göra samma misstag i Sverige med våra bandyarenor. Läktarna har, precis som våra gamla dansbanor, en historia och ett kulturarv som jag hoppas att inte ens dagens kommersiella krafter rår på.
Låt bandy vara bandy, bygg inte lyxhytter till sponsorer eller ta in småtjejer som dansar med dammvippor i händerna. Det behövs heller inga blåsorkestrar, barn som sjunger falskt i pausen eller spelare som hoppar genom björngap till The final Countdown.
Bandy är bandy.
Så är det bara.

En trevlig vinter på Zinken

Alla som tror att Hammarby blir slagpåse i årets elitserie i bandy har gruvligt fel. Visst har några världsstjärnor gått till Ryssland men nyförvärven är definitivt inte kattskit. David Elfving är ett fynd som är bättre än Robin Sundin, Lasse Karlsson kommer att ösa in mål, Daniel Eriksson är en tuffing och Lasse Bryngelsson har dominerat i Motala i några år. Dessutom är Kocken, Jeppe, Björkman, Oscar och Persson kvar. Som grädde på moset finns det två spelare som närmar sig pension i det unga laget. Fenomenet Lillis (bandyns Jerry Williams) gör comeback och från Ryssland har Ruslan Shuvalov (bilden) kommit. Ruslan är bara 39 och har spelat bandy i ryska elitlaget Neftyanik i tjugo bast. Så innan alla bönder räknar ut Hammarby på sina insändarsidor (vilket de alltid gör, sedan står de där med en mosbricka vid den lokala korvkiosken och ser ut som fiollådor i ansiktet medan vi spelar SM-final) så vill vi gärna spela om det. Börja värma glöggen och ta fram lovikavantarna, vi ses på Zinken.

Med aporna på Pelikan

Visst är Kvarnen den mest klassiska Hammarbykrogen men jag undrar om inte Pelikan är den trivsammaste. Den gamla K-märkta lokalen med den något mystiska akustiken doftar tradition, pilsner och rotmos. Jag har själv ett förhållande till lokalen eftersom jag bodde i porten bredvid i arton år. När det var kö muggen så gick jag helt enkelt upp och pissade, snacka om bekvämt. Lugnast var lördagarna vid lunch, då kunde man sitta med ett korsord och en bira och kolla in de fantastiska takmålningarna med de klättrande aporna. I ena hörnet kunde "Slas" sitta och ta en grogg och ibland kom Carl-Anton in och lirade på det gamla pianot som nu tyvärr är borta. Just rotmosen och fläskläggen är klassiska och så förstås snapsvaggan med den isade spriten. Just på Pellis firade jag SM-guldet 2001, först i den stadshotellsliknande matsalen till vänster sedan i ölhallen stående på bordet utan vett och sans. På lördag är det dags igen, matchdag är pytt och pilsner på Pellis.

Akta er för Agger

Den enda dansk som bör nämnas med största respekt är Liverpools Daniel Agger. Den blott 22-årige mittbacken har gjort en rekordkarriär. Via Bröndy har Agger gjort succé i både Liverpool och danska landslaget. Fjorton landskamper och två mål har det redan blivit för den råtuffe dansken. Bäva Zlatan och Elmander! Nu tror jag ändå på svensk seger eftersom Morten Olsen låter spelare som Tomas Helveg göra comeback. Där har väl bäst före datum gått ut för länge sedan.

Not alone any more

I somras kom äntligen boxen vi gubbrockare väntat på. The Travelling Wilburys korta men intensiva karriär som till slut att mynna ut i två skivor. George Harrison hade gett ut Cloud nine 1987 med Jeff Lynne som producent. Lynne hade också producerat Roy Orbisons Mystery train 1986 och Harrison anade ett framtida samband. Han hade också pratat med Bob Dylan och Tom Petty några år tidigare och kunde på så sätt sjösätta projektet Travelling Wilburys. Det blev givetvis succé när vol 1 kom ut, alla artisterna hade sitt eget sound på skivan men den bäste producenten av de fem, Jeff Lynne, gavs lite mer utrymme. Skivans höjdpunkter är givetvis Handle me whit care och End of the line som bandet broderligt delar på. Och så givetvis världens bästa sångröst, Roy Orbison, i Not alone any more. Efter inspelningen åkte Roy Orbison hem till sin mor där han fick en hjärtinfarkt och dog endast 52 år gammal. De andra i Travelling Wilburys sörjde djupt men spelade ändå in en video på End of the line där Orbisons gittar symboliskt står lutat mot en gungstol. Det kom en andra platta 1990 som något märkligt döptes till vol 3. Soundet var lite ruffigare och det märktes att Petty och Dylan hade fått mer utrymme. Ingen dålig platta men inte i närheten av vol1. Boxen innehåller också extramaterial, bla den melodiösa Maxine och Del Shannons Runaway. Vidare medföljer en dvd med en dokumentär från inspelningen av vol 1 och en rad videos. Köp nu och njut!

Ett liv utan Sam och Annie

Jag kan inte påstå att jag brukar följa TV-serier. I går gjorde jag ett tappert försök att börja titta på den omtalande Heroes men jag tröttnade efter den första reklampausen. Denna reklam fungerar som en mental härdsmälta på mig, jag blir så in i märgen uttråkad att jag i princip hellre skulle höra en katolsk gosskör sjunga Bo Kaspercovers. Därför väljer jag bort alla serier i reklamkanalerna. Jag väljer också bort alla urmjölkade produktioner som från början skulle gå i tio avsnitt men efter bra recensioner är inne på sin sjunde säsong. Som en fotbollsmatch utan slut ungefär. Det är därför jag med glädje kan berätta att brittiska Life on Mars är en av världens bästa TV-serier (den absolut bästa är givetvis Twin Peaks). Det hela börjar med att polisen Sam Tyler (John Simm) råkar ut för en olycka 2006 och hamnar i koma. Efter ett tag blir han tidsresenär och befinner sig helt plötsligt på en ruffig polisstation i Manchester 1973. Det är en annan tid , en annan världsbild och en helt annan samhällsattityd, därav seriens titel. Det är som att komma till en främmande planet för Sam. Här härskar kommisarien Gene Hunt (Philip Glenister), en alkoliserad och korrumperad homofob som hellre bultar skiten ur de misstänkta brottslingarna än genomför ett vanligt förhör. Här finns också den sjuttiotalsvackra Annie Cartwright (Liz White) som sakta men säkert blir Sams förtrogne. Serien är bara fjorton avsnitt sen är det obenhörligen slut. Ett av avsnitten utspelar sig i supporterkretsar i skuggan av Old Trafford och i ett annat gör Sam ett mycket gripande besök hemma i det huset där han växte upp. Där träffar han sin mor medan han själv är på övervåningen som barn. Låter det skruvat? Ja, det är det ibland men det är fruktansvärt välgjort och coolt. Köp boxen blixtsnabbt, det tänker jag göra. För vad vore livet utan Sam och Annie en kulen söndagkväll.

Ett kungarike för Mikkel Jensen

Är det någon annan som längtar efter Mikkel Jensen? Eftersom Lollo och Erugen förmodligen försvinner till någon obskyr dansk eller norsk klubb nästa säsong så kan mittfältet likna det som ledde allsvenskan efter våren 2006 med Mikkel och Petter centralt. Om vi dessutom köper hem Björn Runström och skickar Charlie till TFF så kan vi nog få uppleva ljuva tider igen. Skulle dessutom Max få hemlängtan och Furuseth känna sig utmobbad i Danmark så är saken biff. Det blir guld 2008! Drömma kan man väl alltid få göra.

En stor stark i Osaka

Ilska och frustration, jag det är det jag känner efter den bittra derbyförlusten i går. Jag återkommer i ärendet så fort jag lyckats smälta att vi inte längre är ett topplag i allsvenskan.
Friidrotts-VM är slut och den svenska insatsen kan man väl sammanfatta med ett...jaså.
Jag har faktiskt kollat en hel del även om inte gång och försök i damslägga lockade kl 03.50 en vardagsmorgon.
Jag förstår inte alla som ger Kallur godkänt efter sin fjärdeplats. Okej, tiden är bra men hon hade faktiskt varit på pallen i alla sina Goldenleaugelopp den här säsongen. Sämst när det gäller alltså eller..............Den enda fjärdepristagare som någonsin kommer att få godkänt från min sida är givetvis Mustafa Mohamed även om han skulle ha drunknat i första vattengraven. En före detta mobbad kille med spindelkropp och för stora tänder men med en underbar västkustsdialekt kan man inte annat än att älska. Att torska mot tre kenyaner som sprungit ett par mil till skolan sedan de var sex år är aldrig en skam, det är en viss skillnad att köra intervallträning på Slottskogsvallen en regning novemberonsdag än att glida ut under Afrikas sol och testa krafterna med en sådär femtio likasinnande. Respekt Mohamed!
Annars tycker jag att den urstarka finnen Pitkimäki i spjut var den stora behållningen. Han var redan klar guldmedaljör inför det sista kastet och hade i princip kunnat gå upp till vip-restaurangen och svepa en hela saké eller satt spjutet i någon fransk hoppare borta vid längdhoppsgropen. Men i stället tog han i för president och fosterland och drar i väg spjutet över 90 meter. Så gör bara en vinnare.
Nej, nu började jag att tänka på förlorare igen, att inte värva vare sig målvakt eller avslutare när fönstret var öppet är tjänstefel. Det enda nyförvärv som knöts till de grönvita var.....Kleber Saarenpää. Ridå!

Hur spännande är en bäversfari?

Jag kom på en lysande idé i somras. Det var nämligen så att det hade skymtats bävrar vid en å vid vårt landställe i södra Stockholm. Någon hade sett ett par klappersvansade bäverrackare hålla till i en å vid Flatensjön. När jag fick veta detta dök genast ett ord upp i min skalle; bäversafari. På något sätt skulle jag locka hit utländska turister, företrädesvis japaner, för en spännade safari i den svenska sommarskymningen. Jag tror inte det finns vild bäver i Japan, rätta mig om jag har fel. Vi skulle börja vid min stuga där jag skulle berätta lite om bävern och dess existens. Åhörarna skulle få lite förfriskning innan vi tillsammans smög i väg ner till den lite spöklika ån utrustade med ficklampor och bäverskramlor (det sista vet jag inte vad det är men det lät bra). Om vi sedan skulle se några små gynnare låter jag vara osagt men inte faan får alla turister se tex lejon på safarin i Afrika. För detta skulle jag kunna plocka ut en tvåhundring per deltagare och bilda bolaget "Bäversafari och son".
Jag måste för övrigt tillägga att min och grabbens upprepade försök inte har lett till en enda observation av bäver, det enda vi sett är ett rostigt cykeldäck och en förvirrad mört.

Fräls oss Erland

Derbydags! I vanliga fall hade inte en skada på Benny Lekström fått mig att skaka av nervositet men med Erlands Helsingborgsmatch i halvfärskt minne förstår alla att allt kan hända på Råttis i kväll. Jag har däremot fullt förtroende för Christian Traoré, det har varit mycket surr om Sulan men jag anser Christian som årets kap i Hammarby (det finns i och för sig inte mycket att välja på då Charlie tyvärr blivit årets Qurionho värvning). Christian är stenhård, bra på huvudet och säker med fötterna och kommer att mosa den där argentinaren i Gnagetanfallet.
När vi ändå nämner Qurinho (stavar han så?) så har jag funderat mycket på allsvenskans sämsta spelare så här långt, här är min lista utan rangordning:

- Jan Tauer Djurgården, de matcher jag sett har inte Tauer haft många rätt. Kan möjligen förlåtas av hockeyfrillornas riksorganisation.

- Yksel Osmanovski Malmö, en skugga av sitt forna jag. Långsam, oengagerad och trött.

- Mattias Asper BP, stackars Kristoffer Björklund som blev petad av en spelare som är mer före detta än Svenne Hedlund. Sopa, idiot, bonndjävel, Mattias Asper.

- Charlie Davies Hammarby. Jag är ledsen men du måste tyvärr komma med här.

- Erik Sundin Trelleborg. Springer på allt men lyckas inte med något.