Jag hoppas att så många som möjligt såg Tom Ahlands utmärkta dokumentär i söndags om Åtvidaberg och Facits uppgång och fall. Som vanligt när Ahland är upphovsman är hantverket utmärkt och tonen lugn och stillsam. Det är var rent nöje att se ett reportage om ett Sverige som inte längre finns och som vanligt fick oss obotliga nostalgiker att drömma oss trettio-fyrtio år bakåt i tiden med en tår i ögat. Facit blomstrade, Gunnar Ericsson var kung i samhället och fotbollslaget var bäst i Sverige. Dessutom hade alla fotbollsspelare polisonger på den tiden och Hammarbys backlinje såg väldigt darrig ut på de svartvita bilderna i 1-6 förlusten mot Åtvid. Sedermera blev Facit utslaget av den digitala revolutionen, Ericsson bor numer på åldersdomshem och Åtvid är ett högst medelmåttigt superettanlag. Det enda som möjligen är sig likt från den tiden är Hammarbys backlinje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar