Om bandy vore livet

Bandyn får aldrig förlora sin själ, det tror jag att alla som läser detta håller med om. Vad är då bandyns själ? Är det en portfölj full med varma drycker där sprit är den övervägande beståndsdelen? Nej knappast. Är det en Bollnässupporter i scooterkängor och med snuset rinnande nedför mungiporna ? Nej, inte det heller.
Eller är det kanske den hembygdsromantik med bandy på insjöar och de numer stängda brukssamhällena som det ofta pratas om bland det röda nystanets nostalgiker? Ja, kanske till en viss del men jag tror att bandyns själ i mångt och mycket finns i vädret och arenornas utformande.
Först det här med vädret. I Göteborg och Västerås snickras det på hallar och visst kan väl en hall få finnas i varje del av landet. Där kan det spelas någon försäsongsturnering och bedrivas träning men så fort det vankas allsvenska så måste bandyn flytta ut till sitt riktiga element. För vad vore bandy utan vädret. Vad skulle tidningarna egentligen skriva om inför säsongen om inte deras guide ”Hur man klär sig på bandy” fanns med? Och visst skulle charmen försvinna om inte gemene man och kvinna var tvungen att ha klädplanering som stående inslag inför bandybesöket och där bandy och långfillingar var en lika given association som Dan Hjelm och klubbyte. Jag har själv varit med om ytterligheter när det gäller vädret. I januari år 2000 kom jag direkt från min fru och son på BB till ett Zinkensdamm som blixtrade av sol och där de tio minusgraderna kändes som den ultimata bandytemperaturen och där isen var lika blank som Paul Gascoinges ögon efter en festnatt. Hammarby vann med 9-1 den där magiska söndagen och det kändes som jag upplevt ett andra underverk på kort tid. Jag var också med i december 1999 när Södermalms samtliga hundar valde att pinka i trapphuset i stället för att ge sig ut i ett av de värsta oväder Stockholm hade sett. Hammarby mötte Kungälv och vinden och regnet piskade på de 812 åskådare som visade att bajenhjärta och lojalitet mot en idrott går före naturens obarmhärtiga krafter.
Att sätta tak över Sveriges bandyarenor vore att döda den charm som det faktiskt sitter i lovikavantar, raggsockor och den kokta med bröd i paus. Med detta vill jag säga att bandyn måste bevaras som utomhussport, vill man slippa frysa är bandy i ett badkar (ishockey) ett bra tips.
När vi talar bandyns själ är givetvis bandyns arenor och dess utformning ett givet inslag. Jag är uppväxt med sportradions söndagssändningar och för mig är det mer själ i Edströmsvallen, Tjust Kulle och IP i Ljusdal än Värendsvallen och Idrottsparken i Norrköping. Trevliga små idrottsplatser med träläktare och korvkiosker på kortsidorna som låg på platser som fröken aldrig nämnde på geografilektionen. Utformningen av dessa arenor är ganska lika, en träläktare med tak på ena sidan och några bänkrader utan tak på den andra, öppna kortsidor med omklädningsrum och den förut nämnda korvkiosken. Därför blev jag glad när Hammarby 1986 bestämde sig för att flytta från Söderstadion till Zinken. Inget ont om Söderstadion men det är en ren fotbollsarena och Zinken passade bättre in i den mall jag beskriver ovan.
I England på 90-talet tog man bort lite av fotbollens själ när man rev de gamla arenorna som stått där sedan sekelskifte och ersatte dom med kvadratiska monster med identiskt röda stolar. The Den, Roker Park och Baseball Ground ersattes av Millenium Stadium och andra obskyra skapelser och många av de gamla trotjänarna i publiken slutade att gå. Låt oss inte göra samma misstag i Sverige med våra bandyarenor. Läktarna har, precis som våra gamla dansbanor, en historia och ett kulturarv som jag hoppas att inte ens dagens kommersiella krafter rår på.
Låt bandy vara bandy, bygg inte lyxhytter till sponsorer eller ta in småtjejer som dansar med dammvippor i händerna. Det behövs heller inga blåsorkestrar, barn som sjunger falskt i pausen eller spelare som hoppar genom björngap till The final Countdown.
Bandy är bandy.
Så är det bara.