En stor stark i Osaka

Ilska och frustration, jag det är det jag känner efter den bittra derbyförlusten i går. Jag återkommer i ärendet så fort jag lyckats smälta att vi inte längre är ett topplag i allsvenskan.
Friidrotts-VM är slut och den svenska insatsen kan man väl sammanfatta med ett...jaså.
Jag har faktiskt kollat en hel del även om inte gång och försök i damslägga lockade kl 03.50 en vardagsmorgon.
Jag förstår inte alla som ger Kallur godkänt efter sin fjärdeplats. Okej, tiden är bra men hon hade faktiskt varit på pallen i alla sina Goldenleaugelopp den här säsongen. Sämst när det gäller alltså eller..............Den enda fjärdepristagare som någonsin kommer att få godkänt från min sida är givetvis Mustafa Mohamed även om han skulle ha drunknat i första vattengraven. En före detta mobbad kille med spindelkropp och för stora tänder men med en underbar västkustsdialekt kan man inte annat än att älska. Att torska mot tre kenyaner som sprungit ett par mil till skolan sedan de var sex år är aldrig en skam, det är en viss skillnad att köra intervallträning på Slottskogsvallen en regning novemberonsdag än att glida ut under Afrikas sol och testa krafterna med en sådär femtio likasinnande. Respekt Mohamed!
Annars tycker jag att den urstarka finnen Pitkimäki i spjut var den stora behållningen. Han var redan klar guldmedaljör inför det sista kastet och hade i princip kunnat gå upp till vip-restaurangen och svepa en hela saké eller satt spjutet i någon fransk hoppare borta vid längdhoppsgropen. Men i stället tog han i för president och fosterland och drar i väg spjutet över 90 meter. Så gör bara en vinnare.
Nej, nu började jag att tänka på förlorare igen, att inte värva vare sig målvakt eller avslutare när fönstret var öppet är tjänstefel. Det enda nyförvärv som knöts till de grönvita var.....Kleber Saarenpää. Ridå!