Ett liv utan Sam och Annie

Jag kan inte påstå att jag brukar följa TV-serier. I går gjorde jag ett tappert försök att börja titta på den omtalande Heroes men jag tröttnade efter den första reklampausen. Denna reklam fungerar som en mental härdsmälta på mig, jag blir så in i märgen uttråkad att jag i princip hellre skulle höra en katolsk gosskör sjunga Bo Kaspercovers. Därför väljer jag bort alla serier i reklamkanalerna. Jag väljer också bort alla urmjölkade produktioner som från början skulle gå i tio avsnitt men efter bra recensioner är inne på sin sjunde säsong. Som en fotbollsmatch utan slut ungefär. Det är därför jag med glädje kan berätta att brittiska Life on Mars är en av världens bästa TV-serier (den absolut bästa är givetvis Twin Peaks). Det hela börjar med att polisen Sam Tyler (John Simm) råkar ut för en olycka 2006 och hamnar i koma. Efter ett tag blir han tidsresenär och befinner sig helt plötsligt på en ruffig polisstation i Manchester 1973. Det är en annan tid , en annan världsbild och en helt annan samhällsattityd, därav seriens titel. Det är som att komma till en främmande planet för Sam. Här härskar kommisarien Gene Hunt (Philip Glenister), en alkoliserad och korrumperad homofob som hellre bultar skiten ur de misstänkta brottslingarna än genomför ett vanligt förhör. Här finns också den sjuttiotalsvackra Annie Cartwright (Liz White) som sakta men säkert blir Sams förtrogne. Serien är bara fjorton avsnitt sen är det obenhörligen slut. Ett av avsnitten utspelar sig i supporterkretsar i skuggan av Old Trafford och i ett annat gör Sam ett mycket gripande besök hemma i det huset där han växte upp. Där träffar han sin mor medan han själv är på övervåningen som barn. Låter det skruvat? Ja, det är det ibland men det är fruktansvärt välgjort och coolt. Köp boxen blixtsnabbt, det tänker jag göra. För vad vore livet utan Sam och Annie en kulen söndagkväll.