Tack Sebastian!

Tack för allt Sebastian Eguren. Det är alltid vemodigt när spelare som man tagit till sitt hjärta lämnar klubben. Nu vill jag nog se ett innermittfält med Mikkel och Lolo.

En dag i moderaternas Stockholm

Detta är Filippa. Det är hon och hennes överklassvänner som talar om valfrihet i vården, en valfrihet som givetvis gynnar Täby, Djursholm, Lidingö och andra chicka platser där sociteten bor. Följande hände mig i går: Jag hade känt mig lite hängig ett tag och kände att en en doktor behövde titta på mig. Glad i hågen ringde jag vårdcentralen i Farsta, där hade jag och min familj kunnat få hjälp samma dag förut men nu var det hårdare bud. En stram dam sa att de numer hette Carema och att det inte fanns en tid att uppbringa den här veckan. Ändå fanns det tolv läkare i tjänst. "Men du kan alltid försöka med närakuten i Farsta, sa hon." Jag ringde näraktuen och fick tala med en rätt feminin manlig sjuksköterska som med pipig röst förkunnande "Åhh vilka jubelåsnor dom är på vårdcentralen, vi har inte tillgång till den provtagning du behöver, du får ringa vårdcentralen igen". Eftersom den strama Caremadamen förkunnat att jag inte var välkommen så ringde jag akuten på Sös. "Nej du har för lätt åkomma, sa en stressad sköterska, ring närakuten i Farsta eller varför inte vårdcentralen." Bära eller brista, jag åkte till vårdcentralen i Farsta och fick efter en halvtimmes väntetid veta att jag kunde få komma till något som hette lättakut. När jag kom in till lättakutens väntrum så var trängseln ungefär som på ett indiskt tåg. Gamla hostande människor, febriga mammor och barn som grät högljutt. Jag vände och gick hem. Jag fick dock veta att lättakuten öppnade 08.00 morgonen efter. Exakt kl 07.20 var jag på plats och fick könummer ett. Kl 08.00 var det återigen kaos i väntrummet och kl 08.20 hade ännu ingen läkare kommit. Fem minuter senare dök en ointresserad civilklädd man med en kaffemugg i handen upp. Det visade sig vara läkaren och 08.35 fick jag äntligen komma in. "Du behöver ta några prover så egentligen ska du inte gå på lättakuten, sa han, och tog en tugga på sin mazarin". Till sist fick jag mina prover och en ask penicillin. Allt som allt tog undersökningen en kvart.

Detta var alltså en vanlig dag i Filippas sjukvård i moderaternas Stockholm.

Ve den som blir sjuk i huvudstaden, i alla fall om du bor i någon mindre chick förort.

Jag var alltid Berndt Lif

Min barndoms största idol, Berndt Lif, har gått ur tiden. Jag var alltid Berndt Lif när vi spelade fotboll nere på ängen och ingenting kunde få mig att sluta beundra den målfarlige norrlänningen.
Han kom 1962 till Hammarby och visade snabbt sin målfarlighet. När Hammarby gick upp 1964 gjorde Lif 21 mål och vann skytteligan i tvåan. Jag såg själv Berndt 1966 i det allsvenska kvalet mot SAAB. Hammarby vann med 5-0 och kedjan bestod av Nacka, Ya, Tom, Berndt och en sjuttonårig Kenta Ohlsson. Nu är tre av dem borta, det känns ledsamt. På bilden ser vi Berndt Lif till vänster, Lasse Nordin (som lurade ner Berndt från Norrland) och nestorn Inge Persson (som ibland går på Zinken och ser bandy) efter en segermatch på gamla Johanneshov.
Vila i frid Berndt Lif!

Glöm aldrig Tommy

Av någon anledning tänkte jag häromdagen på Tommy Johnson. Tommy var en av Sveriges bästa skådespelare med ett otal roller i många svenska film och TV-produktioner. Det började på 60-talet som läraren som stötte på Malin på Saltkråkan och forsatte som korpral Hugg i Jolos Någonstans i Sverige. Själv minns jag bäst hans roller som hämnare i TV-dramat Korset och som alkoliserad polis i Widebergs Mannen från Mallorca. Jag hade förmånen att träffa Tommy på TV-4 Stockholm för tio år sedan. Jag var där i Hammarbysammanhang och Tommy var med i någon uppsättning på Stadsteatern. Eftersom Tommy var grönvit och flitig gäst på Söderstadion blev det en del bajensnack men jag passade också att fråga om hans karriär. Tommy Johnson hittades den sjuttonde juli 2005. Han hade då legat död i sin lägenhet på söder i fler veckor.

En tripp nedför the memory lane

Vår käre kompanjon Albin har en del lustiga uttryck för sig. Häromdagen skulle han berätta när det började brinna hemma hos någon som heter Sölve "Och så knackade det på dörren och utanför stod en brandsoldat". Jag har inte hört utrycket brandsoldat på tjugo år och skrattade gott. Vad blir det härnäst? Rattmuff eller datamaskin möjlige. Tidningen med Pellefant ovan är för övrigt från 1971.

Ett par laserglasögon på Zinken.

I fredags hade Albin den trevlige flickvännen A med sig på bandy. A är inte så bevandrad i bandyns innersta väsen och såg lite frågande ut när undertecknad ropade "bra rus" och "styr, styr, styr". Hon frågade också hur högt man fick ha klubban och den något märkliga frågan hur högt spelarna får slå bollen. Jag tänkte ett tag säga "Endast tio meter upp i luften, sedan blåser domaren för högt spel. Dom har nämligen laserglasögon som mäter hur högt upp bollen är". Nu kunde jag inte vara så taskig så jag förklarade så pedagogiskt som möjligt om bandyns uppbyggnad och regler. A såg glad ut och Albin var som vanligt lätt förvirrad och gick runt och satt upp affischer. Trots allt så hoppas vi alla att Albin får vara kvar på Zinken för det är en djävel på fakturering.

Fullt ös med Indiana

Denna lediga dag bestod och av filmtittande. Jag och sjubastaren köpte en massa godis i Pressbyrån och kollade på Indiana Jones och det sista korståget. Fullt ös och Sean Connery som Indianas pappa. Det ska tydligen komma en fyra också. Nu ska jag lägga mig och läsa boken "Svensk maffia". En verklighetsskildring som är mer spännade än den värsta fiktion. Jag har hunnit till kapitlet om Orginal Gangsters.