Välkommen till verkligheten

Det är intressant att läsa om de svenska lagens naivitet när de varit ute på cupspel i Europa. "Baselspelarna slängde sig i straffområdet så fort de fick chansen och publiken skrek och försökte påverka domaren" gnällde IFK Göteborgs spelare efter förlusten mot Basel på S:t Jakobs stadion häromdagen. Men jisses blåvitt, det är så det går till därute och ändå var ni bara i Basel och inte i Istanbul eller Athen. Det har nog blivit lite för mycket av den svenska tryggheten med femtusen på Ullevi, tre getingar i Expressen och domare som använder pipan som musikinstument. Välkommen till verkligheten blåvitt.

Bland huliganerna

Hur kunde jag glömma att jag läst det lysande socialreportaget "Bland Huliganerna" av Bill Buford. För andra gången i och för sig men skrämmande och intressant läsning och de mekanismer driver den sorters människor vars liv är en bit från mitt eget. En stark fyra till Buford som faktiskt är amerikansk journalist.

Finns bröderna Elm?

Detta är bröderna Elm. Eller....???? Dessa bröder, som förföljt oss i media det senaste året, är lika lätta att hålla i sär som systrarna Graaf eller Carolina Gynning kontra Linda Rosing.

Finns verkligen bröderna Elm? Nej faktiskt inte. Jag råkar veta att Elmbröderna är den största mediabluff det här landet upplevt. Så här gick det till.



14/3-16/3 2007 Flaten

Det är mitt i svinkalla mars när en samling tunga representanter för media träffas på ett väldigt hemligt möte. Platsen är Unga Örnars scoutgård i mörkaste skogarna vid Flatensjön strax söder om Stockholm. Det är Per Nunstedt och Patrik Ekwall från Tv 4, Arne Hegerfors från Canal +, Mats Olsson från Expressen och Simon Bank och Erik Niva från Sportbladet. Timmen börjar bli sen och intaget av alltför mycket Parador och Rosita börjar märkas.

-Allsvenskan är totalt djävla slätstruken i år, sluddrar Ekwall, vi måste göra något.

-Folk börjar tappa intresset för skiten, säger Olsson, och nynnar vidare på en gammal Dave Edmundshit.

-Vi skulle behöva ett gäng riktiga bröder, säger Niva på norrländska lika bred som Unter der Linden, ungefär som bröderna Nordahl.

-Vi uppfinner dom helt enkelt, säger Bank, det är bara att ringa Kalmar, dom gör allt för lite publicitet. Vi försöker hitta tre bröder, sedan tar vi lite närbilder på dom och sedan lurar vi hela djävla fotbollssverige. Vad ska dom heta?

-Sonny, Conny och Ronny, sluddrar Ekwall och tar en klunk till av sin Rosita. Vad tycker du Nunstedt?

Per Nunstedt är helt inne i sina egna tankar och tar ingen notis av kollegans svammel. Han är just ett år framåt i tiden och har fått en lysande idé när det gäller EM-fotbollen. Om
vi kör uppladdning och försnack i en och en halv timme innan matcherna kan vi sälja reklam i sjuttio minuter och låta Ola Wenström säga "vi är snart tillbaka" med jämna mellanrum. Och så kan vi ta in Anna Brolin som ögongodis, hon kan sortera papper som ständigt blåser i väg i den rymdskeppsliknande studion i Kunsträdgården. Nunstedt fick inte tänka klart eftersom Ekwall var påstridig.

-Elm, sa Nunstedt, David, Rasmus och Viktor.

-Varför just Elm, sa Hegerfors, som hade använt hela kvällens åt att tänka ut dåliga vitsar.

-Därför det är tacksamt, sa Nunstedt, rubriksättarna jublar åt "terror på Elm street", nu gäller det bara att hitta bröderna.

-Oskulden visste varken in eller ut, sa Hegerfors.



April 2007 Bäckebo

Efter ett tröstlöst sökande i de småländska skogarna hade Ekwall och den nyinsatte Olof Lundh äntligen fått napp. I lilla Bäckebo norr om Kalmar fanns det ett litet familjeföretag som sysslade med skogsplantering. De skulle ha tre lätt efterblivna och låghalta söner vid namn Rune, Kjell och Gunnar Nilsson. När Ekwall fick syn på grabbarna tog han tag i Lundh och skrek:

-Där är dom, bröderna Elm. Nu kör vi.

Efter förhandlingar med grabbarnas mamma, Majken Nilsson, var allt klappat och klart. Hon och maken Ingvar skulle få gå på Skansen med Patrik Ekwall och efter detta äta raggmunk i matsalen på TV 4. Dagen efter skulle grabbarna komma till Fredrikskans för fotograferande och filmande i olika vinklar.



April 2007 Fredrikskans

Allt gick perfekt. Bröderna var lydiga och tyckte allt var skitkul. Dom fick skjuta, nicka och göra mål och sedan posera framför fotografen med rufsiga kalufser. Dessutom gjordes ett hemmhosreportage hos familjen Nilsson där grabbarna stod och passade varandra och mamma Majken stod och stekte pannkakor. Pappa Ingvar var ute och planterade skog. För besväret fick bröderna Nilsson varsin EU-moppe och varsin tub av samma hårpomada som Lundh använder. De fick också skriva under ett kontrakt om att aldrig säga ett knyst om vad som hänt. Om de skulle prata brevid mun skulle de aldrig få gå på speedway i Västervik eller leka med grannens katt. Solklara direktiv för grabbarna.

Så mina vänner, nästa gång ni ser bröderna Elm i närbild är det tre lätt efterblivna pojkar från Bäckebo ni ser. Vilka är då bröderna Elm på planen undrar ni. Jo, Viktor är Svante Samuelsson, ni vet han som kapade hälsenor i AIK för några år sedan. Rasmus är en comebackande Johnny Rödlund och David är Kalmars gamle skyttekung Jan-Åke Lundberg som rakat av sig polisongerna.
Snart är det dags att avsjöja den största mediabluffen i Sverige någonsin.
För vi är rätt trötta på "Terror på Elm street".

En trevlig boksommar

Då är jag tillbaka på kontoret efter åtta veckors ledighet och möts av ett regndränkt Zinkensdamm och en blek Albin. "Jag har trettio grader i lägenheten och ändå varmare här" gnäller han och hoppas att jag skall tycka synd om honom. Annars har sommaren varit kanon. En massa grillning, fotboll med åttaåringen, en klassisk tjugofyratimmars till Åland, lata pilsnerdagar hos Roisin Dubh i Vingåker och en hel trave böcker. Följande har hunnits med:

Plura Jonsson: Resa genom ensamheten. En suverän beskrivning om ett liv bestående av rock, alkohol, droger, kvinnor och god mat. Betyg: 4

Jens Lapidus: Aldrig fucka upp. En modern rövarroman med en skruvad intrig. Stor underhållning. Betyg: 4

Gunnar Persson: Nacka och drömmen om det goda livet. Den totala skildringen om Nacka men ingenting nytt om människan Lennart Skoglund. Dock en bra tidsskildring om det italienska samhället och den allsmäktiga fotbollen. Betyg: 3

John Ajvide Lindqvist: Låt den rätte komma in. En otäck historia om ond bråd död, vampyrer och skräck. Men också en strålande tidsskildring om mobbing, utanförskap och kärlek i 80-talets Blackeberg. Betyg: 5

Leif GW Persson: Grisfesten. Läste om denna underbara polisroman om korruption och mygel i ett Sverige i förändring. Betyg: 5

Skaffa er en cockerspaniel

Läser i DN om en kommunalpolitiker i Landskrona som vill förbjuda alla slags kamphundar. "De är förbjudna i många andra länder i Europa och borde förbjudas här också, de används som vapen av unga kriminella och vanligt folk måste ta omvägar bara för att folk försöker skaffa sig respekt". Äntligen en som vågar sättta ner foten. I världens, för kriminella, humanste land så går det absolut inte att förbjuda någon hundras. Då rasar(sic) alla Sveriges hundklubbar, ett gäng kända hip hopstjärnor och Lili och Susie. "Det är ägarna det är fel på inte hundarna" säger förståsigpåarna och tycker att några ihjälbitna småhundar och skadade barn får man räkna med. Jag möter själv ibland i förorten lösa kamphundar och försökte nyligen säga till en blondin som knappast hade några studieskulder att koppla sin, eller sin kriminella husses, kamphund. "Tyson är inte farlig i vanliga fall"sa geniet och snörpte på munnen. Om ni måste ha hund så föreslår jag en cockerspaniel. De är barnvänliga, tillgivna och gör säkert succé på kamphundsträffen hos de lokala kåkfararna.

Vad faan är det som händer?

Tjugosex passningar i rad innan 4-1 mot Malmö. Carlos Gaete gör debut med snurrfint och mål. Vi slår Örebro trots att vi gör en skitmatch. Det börjar lukta medalj lång väg och breddningen av truppen med Pulse och Söderström är mycket intressant. Den enda smolken är att Charlie ska till Kina en sväng. Kan någon tala om för mig när vi gjorde fyra mål på Malmö Stadion sist? Det har nog aldrig hänt.

Varför händer det bara oss?

Sitter och tittar på Norrköping-Kalmar och slås över hur usla Peking är. Ja, rent ut sagt skrattretande. Ändå lyckades de nästan ta in Bajens stora ledning i måndags och ta poäng. Jag ska inte säga att jag är van vid dessa pärser, det blir jag aldrig. Men med en uppväxt präglad av förluster mot bottenlag och underliga vändningar så är jag något sånär härdad. Det mest pinsamma fick drygt tusen personer uppleva en augustisöndag 1992 då storheten Hertzöga besökte Söderstadion. Matchen , som skullebli Hammarbys Japan, slutade 0-4 och ingen trodde sina ögon. Några veckor senare vann Hammarby med 6-0 i Skåre, där Hertzöga kom ifrån men ingen kom att glömma debaclet på Söderstadion. För övrigt minns jag att Hertzöga hade en back med det något underliga namnet Örjan Dagobert. Världsklass!