En sydamerikan i Borås

Det finns bara en, Sebastian Erugen. Ramsar ekar över Borås Arena och inte ens det förhatliga konstgräset har kunnat stoppa oss. Nu är vi med igen, man ska aldrig räkna ut Hammarby.

En förbannat bra dag

För alla med grönvit hjärta var torsdagen den 20/9 en förbannat bra dag. Först stänkte Petter in två häxpipor mot gnälliga Braga sedan visade våra bandyhjältar att Hammarby definitivt inte kommer att lägga sig ner och dö den här säsongen. Det blev 9-4 mot Villa i Champions cup efter stundtals bländande spel. Vi får passa på att njuta, snart kan verkligheten vara i kapp oss även om jag tror på allsvenskt guld i fotboll och SM-final i bandy (den evige optimisten).

Finns det Bondskurkar i Manchester?

Svenska idrottsmän som skådisar har väl aldrig varit en särskild lyckad kombination i filmens värld. Sven Tumba i "Åsa-Nisse jubilerar", Björn Nordquist och Micke Rönnberg i "Åshöjden" eller Börje Salming i som gangster i en Hasselfilm har knappast renderat några Oscarsutnämningar. Och vi ska förresten inte nämna Ronnie Hellström som sagoläsare i "Fimpen" eller Ricky Bruch i någon tysk gladporrulle. Nej, då är det bättre ställt utanför landets gränser. Mest lysande är förstås Vinnie Jones i den våldsabsurda "Lock, stock and two smoking barrels". En film som man definitivt inte låter sin sjuåring se. Pelé och Bobby Moore är också bra i "Flykt till seger" och Alan Shearer cool i sin roll i den överskattade fotbollsfilmen "Goal".
Om jag finge bestämma skulle ett antal fotbollspelare genast bli skådisar. Carlos Tevez (bilden) i Manchsester U är en blandning mellan Bondskurkarna Sanchez och Scaramanga och skulle givetvis platsa i nya bondfilmen som skoningslös sydamerikansk drugleader. Sedan platsar förstås stenhårde Erland Hellström som tysk officer i nyinspelningen av "Kellys Hjältar" och AIK:s senaste argentinare Monsalvo i GW:s film om Palmemordet. Dock bara som fantombilden.

Om bandy vore livet

Bandyn får aldrig förlora sin själ, det tror jag att alla som läser detta håller med om. Vad är då bandyns själ? Är det en portfölj full med varma drycker där sprit är den övervägande beståndsdelen? Nej knappast. Är det en Bollnässupporter i scooterkängor och med snuset rinnande nedför mungiporna ? Nej, inte det heller.
Eller är det kanske den hembygdsromantik med bandy på insjöar och de numer stängda brukssamhällena som det ofta pratas om bland det röda nystanets nostalgiker? Ja, kanske till en viss del men jag tror att bandyns själ i mångt och mycket finns i vädret och arenornas utformande.
Först det här med vädret. I Göteborg och Västerås snickras det på hallar och visst kan väl en hall få finnas i varje del av landet. Där kan det spelas någon försäsongsturnering och bedrivas träning men så fort det vankas allsvenska så måste bandyn flytta ut till sitt riktiga element. För vad vore bandy utan vädret. Vad skulle tidningarna egentligen skriva om inför säsongen om inte deras guide ”Hur man klär sig på bandy” fanns med? Och visst skulle charmen försvinna om inte gemene man och kvinna var tvungen att ha klädplanering som stående inslag inför bandybesöket och där bandy och långfillingar var en lika given association som Dan Hjelm och klubbyte. Jag har själv varit med om ytterligheter när det gäller vädret. I januari år 2000 kom jag direkt från min fru och son på BB till ett Zinkensdamm som blixtrade av sol och där de tio minusgraderna kändes som den ultimata bandytemperaturen och där isen var lika blank som Paul Gascoinges ögon efter en festnatt. Hammarby vann med 9-1 den där magiska söndagen och det kändes som jag upplevt ett andra underverk på kort tid. Jag var också med i december 1999 när Södermalms samtliga hundar valde att pinka i trapphuset i stället för att ge sig ut i ett av de värsta oväder Stockholm hade sett. Hammarby mötte Kungälv och vinden och regnet piskade på de 812 åskådare som visade att bajenhjärta och lojalitet mot en idrott går före naturens obarmhärtiga krafter.
Att sätta tak över Sveriges bandyarenor vore att döda den charm som det faktiskt sitter i lovikavantar, raggsockor och den kokta med bröd i paus. Med detta vill jag säga att bandyn måste bevaras som utomhussport, vill man slippa frysa är bandy i ett badkar (ishockey) ett bra tips.
När vi talar bandyns själ är givetvis bandyns arenor och dess utformning ett givet inslag. Jag är uppväxt med sportradions söndagssändningar och för mig är det mer själ i Edströmsvallen, Tjust Kulle och IP i Ljusdal än Värendsvallen och Idrottsparken i Norrköping. Trevliga små idrottsplatser med träläktare och korvkiosker på kortsidorna som låg på platser som fröken aldrig nämnde på geografilektionen. Utformningen av dessa arenor är ganska lika, en träläktare med tak på ena sidan och några bänkrader utan tak på den andra, öppna kortsidor med omklädningsrum och den förut nämnda korvkiosken. Därför blev jag glad när Hammarby 1986 bestämde sig för att flytta från Söderstadion till Zinken. Inget ont om Söderstadion men det är en ren fotbollsarena och Zinken passade bättre in i den mall jag beskriver ovan.
I England på 90-talet tog man bort lite av fotbollens själ när man rev de gamla arenorna som stått där sedan sekelskifte och ersatte dom med kvadratiska monster med identiskt röda stolar. The Den, Roker Park och Baseball Ground ersattes av Millenium Stadium och andra obskyra skapelser och många av de gamla trotjänarna i publiken slutade att gå. Låt oss inte göra samma misstag i Sverige med våra bandyarenor. Läktarna har, precis som våra gamla dansbanor, en historia och ett kulturarv som jag hoppas att inte ens dagens kommersiella krafter rår på.
Låt bandy vara bandy, bygg inte lyxhytter till sponsorer eller ta in småtjejer som dansar med dammvippor i händerna. Det behövs heller inga blåsorkestrar, barn som sjunger falskt i pausen eller spelare som hoppar genom björngap till The final Countdown.
Bandy är bandy.
Så är det bara.

En trevlig vinter på Zinken

Alla som tror att Hammarby blir slagpåse i årets elitserie i bandy har gruvligt fel. Visst har några världsstjärnor gått till Ryssland men nyförvärven är definitivt inte kattskit. David Elfving är ett fynd som är bättre än Robin Sundin, Lasse Karlsson kommer att ösa in mål, Daniel Eriksson är en tuffing och Lasse Bryngelsson har dominerat i Motala i några år. Dessutom är Kocken, Jeppe, Björkman, Oscar och Persson kvar. Som grädde på moset finns det två spelare som närmar sig pension i det unga laget. Fenomenet Lillis (bandyns Jerry Williams) gör comeback och från Ryssland har Ruslan Shuvalov (bilden) kommit. Ruslan är bara 39 och har spelat bandy i ryska elitlaget Neftyanik i tjugo bast. Så innan alla bönder räknar ut Hammarby på sina insändarsidor (vilket de alltid gör, sedan står de där med en mosbricka vid den lokala korvkiosken och ser ut som fiollådor i ansiktet medan vi spelar SM-final) så vill vi gärna spela om det. Börja värma glöggen och ta fram lovikavantarna, vi ses på Zinken.

Med aporna på Pelikan

Visst är Kvarnen den mest klassiska Hammarbykrogen men jag undrar om inte Pelikan är den trivsammaste. Den gamla K-märkta lokalen med den något mystiska akustiken doftar tradition, pilsner och rotmos. Jag har själv ett förhållande till lokalen eftersom jag bodde i porten bredvid i arton år. När det var kö muggen så gick jag helt enkelt upp och pissade, snacka om bekvämt. Lugnast var lördagarna vid lunch, då kunde man sitta med ett korsord och en bira och kolla in de fantastiska takmålningarna med de klättrande aporna. I ena hörnet kunde "Slas" sitta och ta en grogg och ibland kom Carl-Anton in och lirade på det gamla pianot som nu tyvärr är borta. Just rotmosen och fläskläggen är klassiska och så förstås snapsvaggan med den isade spriten. Just på Pellis firade jag SM-guldet 2001, först i den stadshotellsliknande matsalen till vänster sedan i ölhallen stående på bordet utan vett och sans. På lördag är det dags igen, matchdag är pytt och pilsner på Pellis.

Akta er för Agger

Den enda dansk som bör nämnas med största respekt är Liverpools Daniel Agger. Den blott 22-årige mittbacken har gjort en rekordkarriär. Via Bröndy har Agger gjort succé i både Liverpool och danska landslaget. Fjorton landskamper och två mål har det redan blivit för den råtuffe dansken. Bäva Zlatan och Elmander! Nu tror jag ändå på svensk seger eftersom Morten Olsen låter spelare som Tomas Helveg göra comeback. Där har väl bäst före datum gått ut för länge sedan.

Not alone any more

I somras kom äntligen boxen vi gubbrockare väntat på. The Travelling Wilburys korta men intensiva karriär som till slut att mynna ut i två skivor. George Harrison hade gett ut Cloud nine 1987 med Jeff Lynne som producent. Lynne hade också producerat Roy Orbisons Mystery train 1986 och Harrison anade ett framtida samband. Han hade också pratat med Bob Dylan och Tom Petty några år tidigare och kunde på så sätt sjösätta projektet Travelling Wilburys. Det blev givetvis succé när vol 1 kom ut, alla artisterna hade sitt eget sound på skivan men den bäste producenten av de fem, Jeff Lynne, gavs lite mer utrymme. Skivans höjdpunkter är givetvis Handle me whit care och End of the line som bandet broderligt delar på. Och så givetvis världens bästa sångröst, Roy Orbison, i Not alone any more. Efter inspelningen åkte Roy Orbison hem till sin mor där han fick en hjärtinfarkt och dog endast 52 år gammal. De andra i Travelling Wilburys sörjde djupt men spelade ändå in en video på End of the line där Orbisons gittar symboliskt står lutat mot en gungstol. Det kom en andra platta 1990 som något märkligt döptes till vol 3. Soundet var lite ruffigare och det märktes att Petty och Dylan hade fått mer utrymme. Ingen dålig platta men inte i närheten av vol1. Boxen innehåller också extramaterial, bla den melodiösa Maxine och Del Shannons Runaway. Vidare medföljer en dvd med en dokumentär från inspelningen av vol 1 och en rad videos. Köp nu och njut!

Ett liv utan Sam och Annie

Jag kan inte påstå att jag brukar följa TV-serier. I går gjorde jag ett tappert försök att börja titta på den omtalande Heroes men jag tröttnade efter den första reklampausen. Denna reklam fungerar som en mental härdsmälta på mig, jag blir så in i märgen uttråkad att jag i princip hellre skulle höra en katolsk gosskör sjunga Bo Kaspercovers. Därför väljer jag bort alla serier i reklamkanalerna. Jag väljer också bort alla urmjölkade produktioner som från början skulle gå i tio avsnitt men efter bra recensioner är inne på sin sjunde säsong. Som en fotbollsmatch utan slut ungefär. Det är därför jag med glädje kan berätta att brittiska Life on Mars är en av världens bästa TV-serier (den absolut bästa är givetvis Twin Peaks). Det hela börjar med att polisen Sam Tyler (John Simm) råkar ut för en olycka 2006 och hamnar i koma. Efter ett tag blir han tidsresenär och befinner sig helt plötsligt på en ruffig polisstation i Manchester 1973. Det är en annan tid , en annan världsbild och en helt annan samhällsattityd, därav seriens titel. Det är som att komma till en främmande planet för Sam. Här härskar kommisarien Gene Hunt (Philip Glenister), en alkoliserad och korrumperad homofob som hellre bultar skiten ur de misstänkta brottslingarna än genomför ett vanligt förhör. Här finns också den sjuttiotalsvackra Annie Cartwright (Liz White) som sakta men säkert blir Sams förtrogne. Serien är bara fjorton avsnitt sen är det obenhörligen slut. Ett av avsnitten utspelar sig i supporterkretsar i skuggan av Old Trafford och i ett annat gör Sam ett mycket gripande besök hemma i det huset där han växte upp. Där träffar han sin mor medan han själv är på övervåningen som barn. Låter det skruvat? Ja, det är det ibland men det är fruktansvärt välgjort och coolt. Köp boxen blixtsnabbt, det tänker jag göra. För vad vore livet utan Sam och Annie en kulen söndagkväll.

Ett kungarike för Mikkel Jensen

Är det någon annan som längtar efter Mikkel Jensen? Eftersom Lollo och Erugen förmodligen försvinner till någon obskyr dansk eller norsk klubb nästa säsong så kan mittfältet likna det som ledde allsvenskan efter våren 2006 med Mikkel och Petter centralt. Om vi dessutom köper hem Björn Runström och skickar Charlie till TFF så kan vi nog få uppleva ljuva tider igen. Skulle dessutom Max få hemlängtan och Furuseth känna sig utmobbad i Danmark så är saken biff. Det blir guld 2008! Drömma kan man väl alltid få göra.

En stor stark i Osaka

Ilska och frustration, jag det är det jag känner efter den bittra derbyförlusten i går. Jag återkommer i ärendet så fort jag lyckats smälta att vi inte längre är ett topplag i allsvenskan.
Friidrotts-VM är slut och den svenska insatsen kan man väl sammanfatta med ett...jaså.
Jag har faktiskt kollat en hel del även om inte gång och försök i damslägga lockade kl 03.50 en vardagsmorgon.
Jag förstår inte alla som ger Kallur godkänt efter sin fjärdeplats. Okej, tiden är bra men hon hade faktiskt varit på pallen i alla sina Goldenleaugelopp den här säsongen. Sämst när det gäller alltså eller..............Den enda fjärdepristagare som någonsin kommer att få godkänt från min sida är givetvis Mustafa Mohamed även om han skulle ha drunknat i första vattengraven. En före detta mobbad kille med spindelkropp och för stora tänder men med en underbar västkustsdialekt kan man inte annat än att älska. Att torska mot tre kenyaner som sprungit ett par mil till skolan sedan de var sex år är aldrig en skam, det är en viss skillnad att köra intervallträning på Slottskogsvallen en regning novemberonsdag än att glida ut under Afrikas sol och testa krafterna med en sådär femtio likasinnande. Respekt Mohamed!
Annars tycker jag att den urstarka finnen Pitkimäki i spjut var den stora behållningen. Han var redan klar guldmedaljör inför det sista kastet och hade i princip kunnat gå upp till vip-restaurangen och svepa en hela saké eller satt spjutet i någon fransk hoppare borta vid längdhoppsgropen. Men i stället tog han i för president och fosterland och drar i väg spjutet över 90 meter. Så gör bara en vinnare.
Nej, nu började jag att tänka på förlorare igen, att inte värva vare sig målvakt eller avslutare när fönstret var öppet är tjänstefel. Det enda nyförvärv som knöts till de grönvita var.....Kleber Saarenpää. Ridå!

Hur spännande är en bäversfari?

Jag kom på en lysande idé i somras. Det var nämligen så att det hade skymtats bävrar vid en å vid vårt landställe i södra Stockholm. Någon hade sett ett par klappersvansade bäverrackare hålla till i en å vid Flatensjön. När jag fick veta detta dök genast ett ord upp i min skalle; bäversafari. På något sätt skulle jag locka hit utländska turister, företrädesvis japaner, för en spännade safari i den svenska sommarskymningen. Jag tror inte det finns vild bäver i Japan, rätta mig om jag har fel. Vi skulle börja vid min stuga där jag skulle berätta lite om bävern och dess existens. Åhörarna skulle få lite förfriskning innan vi tillsammans smög i väg ner till den lite spöklika ån utrustade med ficklampor och bäverskramlor (det sista vet jag inte vad det är men det lät bra). Om vi sedan skulle se några små gynnare låter jag vara osagt men inte faan får alla turister se tex lejon på safarin i Afrika. För detta skulle jag kunna plocka ut en tvåhundring per deltagare och bilda bolaget "Bäversafari och son".
Jag måste för övrigt tillägga att min och grabbens upprepade försök inte har lett till en enda observation av bäver, det enda vi sett är ett rostigt cykeldäck och en förvirrad mört.

Fräls oss Erland

Derbydags! I vanliga fall hade inte en skada på Benny Lekström fått mig att skaka av nervositet men med Erlands Helsingborgsmatch i halvfärskt minne förstår alla att allt kan hända på Råttis i kväll. Jag har däremot fullt förtroende för Christian Traoré, det har varit mycket surr om Sulan men jag anser Christian som årets kap i Hammarby (det finns i och för sig inte mycket att välja på då Charlie tyvärr blivit årets Qurionho värvning). Christian är stenhård, bra på huvudet och säker med fötterna och kommer att mosa den där argentinaren i Gnagetanfallet.
När vi ändå nämner Qurinho (stavar han så?) så har jag funderat mycket på allsvenskans sämsta spelare så här långt, här är min lista utan rangordning:

- Jan Tauer Djurgården, de matcher jag sett har inte Tauer haft många rätt. Kan möjligen förlåtas av hockeyfrillornas riksorganisation.

- Yksel Osmanovski Malmö, en skugga av sitt forna jag. Långsam, oengagerad och trött.

- Mattias Asper BP, stackars Kristoffer Björklund som blev petad av en spelare som är mer före detta än Svenne Hedlund. Sopa, idiot, bonndjävel, Mattias Asper.

- Charlie Davies Hammarby. Jag är ledsen men du måste tyvärr komma med här.

- Erik Sundin Trelleborg. Springer på allt men lyckas inte med något.