En kollektiv kollaps

Jag är så otroligt trött på att åka kollektivt till jobbet. Efter att ha cyklat tills november så blev det för mörkt och blött och det var bara att köpa ett 50-kort (ja dom hette så ungefär när bilden ovan är tagen) och släpa sig till tricken. Hostande och snoriga människor, kaxiga skolungar, spädbarn i skrikform och ett och annat vanligt fyllo blev mina nya resekamrater. I morse tog det dock priset. Jag tycker det är helt okej att prata lite tyst och kort i mobilen men den här kärringen tog priset. En överspacklad donna i fyrtioårsåldern som trodde hon var överklass med gäll och pipig röst satt från Hökarängen (bara att bo i Hökis diskar henne direkt från de fina salongerna) till Slussen och förkunnade sin förträfflighet för sina samtalspartner i mobilen men även för resten av vagnen. "Ja, du vet mina söner Morgan och Gustaf är så duktiga att lilla mamsingen blir alldeles lyrisk" förkunnade idioten så att hela vagnen skruvade på sig. Jag var centimetrar från att be henne hålla käften men på en gång var människan så tragikomisk att det var facinerande. Efter denna mardrömsresa såg jag en man på Slussen som var väldigt lik 30-skådisen Peter Lorre (ni vet han som spelade barnamördare i Fritz Langs film M) och helt plötsligt var morgonen räddad.